En riktig monsterpromenad
Ledig idag också. Så skönt!
Tyvärr lyser inte solen lika fint idag. Men det gör inte så mycket för idag hinner jag ändå inte ut. Men igår, vilken monsterpromenad det blev med Zingo. Var ute i 1½ timme.
Vi skulle ta oss runt dyarna ute på Gröngårn eller vad det nu heter. Först gick man på en bro. Det var rätt igensnöat, men det fanns redan fotsteg i spåret så jag tänkte att då måste det ju gå att ta sig runt. Men fotspåren upphörde när bron tog slut. Och i snö, ibland sjönk man ner med snö upp till knäna, traskade vi vidare. Jag med tanken att det blir lätt att gå igen vid nästa bro.
Det blev det inte. Lite, lite lättare för då hade jag ett staket att stödja mig emot när jag sjönk ner. Nu med tanken att det blir lättare så fort vi kommer till jakttornet. Det blev inte lättare. Jag kämpade, jag menar verkligen kämpade mig fram till tornet. Bara för att få se att stigen inte alls blivit upplogad där. Jag försökte gå där ändå, men där var det som värst. Jag hade inget staket att stödja mig emot och jag sjönk ner i snön vid varje steg. Jag försökte intala mig att jag var en alv, jag kunde gå uppepå snön, men det gick inte. Så jag svalde min värdighet och kröp (ja, jag kröp på alla fyra) tillbaka till staketet. Klättrade på staketet en bit tills jag insåg att det kunde braka ihop vilken sekund som helst. Så jag drog mig fram med hjälp av staketet sista biten och vilken lättnad när jag nådde den efterlängtade stigen. Vilken lättnad.
Nä, den där rundan tänker jag aldrig mera gå. Eller jo, på sommaren, när det inte är ens den minsta lilla snöflinga kvar.
//Erika
Tyvärr lyser inte solen lika fint idag. Men det gör inte så mycket för idag hinner jag ändå inte ut. Men igår, vilken monsterpromenad det blev med Zingo. Var ute i 1½ timme.
Vi skulle ta oss runt dyarna ute på Gröngårn eller vad det nu heter. Först gick man på en bro. Det var rätt igensnöat, men det fanns redan fotsteg i spåret så jag tänkte att då måste det ju gå att ta sig runt. Men fotspåren upphörde när bron tog slut. Och i snö, ibland sjönk man ner med snö upp till knäna, traskade vi vidare. Jag med tanken att det blir lätt att gå igen vid nästa bro.
Det blev det inte. Lite, lite lättare för då hade jag ett staket att stödja mig emot när jag sjönk ner. Nu med tanken att det blir lättare så fort vi kommer till jakttornet. Det blev inte lättare. Jag kämpade, jag menar verkligen kämpade mig fram till tornet. Bara för att få se att stigen inte alls blivit upplogad där. Jag försökte gå där ändå, men där var det som värst. Jag hade inget staket att stödja mig emot och jag sjönk ner i snön vid varje steg. Jag försökte intala mig att jag var en alv, jag kunde gå uppepå snön, men det gick inte. Så jag svalde min värdighet och kröp (ja, jag kröp på alla fyra) tillbaka till staketet. Klättrade på staketet en bit tills jag insåg att det kunde braka ihop vilken sekund som helst. Så jag drog mig fram med hjälp av staketet sista biten och vilken lättnad när jag nådde den efterlängtade stigen. Vilken lättnad.
Nä, den där rundan tänker jag aldrig mera gå. Eller jo, på sommaren, när det inte är ens den minsta lilla snöflinga kvar.
//Erika
Kommentarer
Trackback
