bbqvillage

Jag har nyss tagit en två timmars lång skogsrunda med Zingo. Det var inte alls tänkt att den skulle bli så lång. Men det blev den, mot min vilja.

Jag tog med vovven till våran sten mitt ute i ingenstans. Det är jättehärligt att bara få sitta där ibland. Dessutom känns det som om vädret varje gång man är där passar in på ens humör. Sist så föll regnet stilla ner, men idag lös solen. Zingo och jag låg där på stenen och bara mådde bra i det värmande solskenet.
Det var när jag bestämde mig för att det var dags att börja röra på sig som det hände. Det var då den normallånga promenaden helt plötsligt förvandlades till jättelång. Jag gick där, glad och lycklig när det helt plötsligt brast. Foten under mig bar mig inte länge och det gjorde ont som f***n. Resten av promenaden haltade jag hem. Och jag kan tala om för er att aldrig, aldrig har den där korta promenaden från stenen känts så lång. Jag ojade mig, ajade mig och lät mest som fiskarna i Hitta Nemo.