bbqvillage

Jag åker en hel del buss om dagarna. Jag tror att jag gillar att åka buss, jag brukar sova så bra. Obekvämt, men själva sömnen är det inge fel på. Jag sover djupt på bussar, kan ibland vara helt okontaktbar. Jag försvinner bort i min egna värld och vaknar upp helt död ("och den här gången vaknade alla upp, utan att dö" (ingen förstår, citat från en världsberömd och superbra barnbok, Elvis och gummiarmarna)). Först förstår jag inte var jag är eller vad jag gör. Så förstår jag plötsligt efter några sekunder och klämmer mig ur bussen helt groggy och utanför vinglar jag omkring lite tills jag kommer på vart det är jag är påväg. 

Igår sov jag sådär bra på bussen. Vaknade upp två stationer innan avgång (ibland är det som om man har en inställd väckarklocka i huvudet). Bakom mig satt en kille som plötsligt böjer sig fram:  -"Ursäkta?"
   Jag var som ni kan förstå helt groggy och förstod knappt vart killen dök upp ifrån.
   - "Du har en siffra i håret."
   - "En siffra?"
   Jag förstod ingenting. Hur kan man ha en siffra i håret? Vad är en siffra överhuvudtaget? (ja, det var nästan så illa).
   - "Ja, en siffra. Vänta, vänd dig om."
   Så jag vände mig om. Kände hur han snabbt petade mig i bakhuvudet och sedan sträckte fram en så liten lapp att jag knappt såg den mellan hans fingrar. På den pyttelilla lappen kunde jag urskilja en siffra. Siffran 7, om det nu skulle ha någon betydelse. Möjligtvis att det stod 17.
   Jag förstod fortfarande ingenting, så det enda jag fick ur mig var jaha och ett tack för att han tog bort den. Sedan flög jag av bussen.