bbqvillage

För ungefär en halvtimme sedan passerade jag köket där bror satt med böcker och anteckningsblock uppslaget framför sig. Han hade ett uttryck i ansiktet som jag så väl kände igen. Hopplöshet. När jag såg hans ihopsjunkna hållning kunde jag inte låta bli att må bra. Där satt han, halv tio en måndagskväll och kände antagligen inget annat än ångest. Det är inte så att jag gottar mig i hans olycka, nej, nej. Däremot gottar jag mig åt min egen lycka. Plötsligt känns min lektion varannan vecka helt underbar. Inga sena kvällar. Inget stressigt pluggande. Och framför allt: inga prov.