bbqvillage

Onsdagen. Vilken riktig jävla pissdag. Den började som vanligt, med humöret på topp och faktiskt känslan av att det här skulle nog kunna bli en ganska bra dag. Eller ja, dagen började med frukost, sen kom det goda humöret, oftast har jag inget vidare morgonhumör förrän jag fått i mig något att äta.
   Kilade iväg till jobbet som varade i två timmar, gick stolt med min gräsklippare genom lilla Grillby. När jag kom hem träffade jag Rebecka som behövde prata av sig lite. Hon hade inte haft någon vidare kväll och när hon vaknade på morgonen hade bara eländet fortsatt. Så jag ställde upp som en lite lyssnare medan hon beklagade sig. Dock kände jag mig lite smått stressad då jag skulle iväg till Stockholm för att träffa Viggen, men den lilla stress jag hann känna försvann snabbt då det blev inställt. Istället försökte jag ta mig in till Uppsala, men det sprack det med så jag fastnade hemma med ett väldigt dåligt humör. Mor och far åkte iväg med vår vovve Kola till veterinären för att kolla upp några knölar de hittat på henne. Min bror for iväg till sin fotbollsmatch och grinig tänkte jag att Rebecka kanske var hemma, tills jag kom på att hon också var på match. 
   Mor och far kom hem igen. Visst hade jag slagits av tanken, men jag trodde inte riktigt att det skulle gå så. Först tänkte jag inte så mycket på det, men efter ett tag insåg jag att det kom inte någon inlunkande liten röd boll efter dem. Redan innan jag ställde frågan hur det hade gått hos veterinären visste jag svaret. De hade varit tvunga att avliva henne. Hon hade haft cancer och problem med hjärtat så hon hade nog max klarat ett par månader till.
   Det är som att mista en liten del utav famlijen, även om hon mest låg och sov ihop rullad på mattan känns det otroligt tomt. Vi saknar den lilla saken på mattan. Vi saknar hennes goa, mjuka päls. Hennes glada skall. Hennes svaga vift på svansen när man kommer upp på morgonen. Vi saknar den där lilla som kom sakta lunkandes efter en när man var ute och gick.